VARGARNA i Kolmårdens djurpark- TILLBAKA TILL AKTUELLT-SIDAN- sidan uppdateradl 2003-05-09

30 dec 2001 , söndag. Idag har vi varit inne i hägnet och hälsat på vargarna i Kolmårdens djurpark. Det var en hisnande upplevelse att få klappa de fina djuren - fem hannar på 1,5 år och ganska lekfulla. De här är uppfödda med nappflaska och vana vid människor.

Hos vargarna i Kolmårdens djurpark - se bilder nere på sidan.

Nu har jag framkallat fler bilder från vårt besök hos vargarna

En varg föröker ta kameran för Fritz. En handske tog de och åt upp för någon. Nyfikna är de. Min långa kjol var de och nafsade i, men slutade, när jag sa: "Lägg av" Det är skönt att bli kliad. (Helst när de andra vargarna blir avundsjuka)
VÅRT BESÖK HOS DE TAMA VARGARNA

Jag tog många foton inne hos vargarna. Vi var en grupp på bortåt 15 pers som fick komma in samtidigt i hägnet till de fem hannarna, som växt upp tillsammans och har sin rangordning så gott som klar. Lite gruff var det. Skötaren som var med hade fött upp alla de här med nappflaska och de betraktade honom som den som bestämde. Men de var inte underdåniga som hundar och att ta ifrån dem saker, som skötaren blev tvungen att göra ibland, skedde inte utan stora protester och rytanden. KÄNSLAN hos vargarna. Jag måste säga att den första känslan jag hade, var ungefär som att komma in till 5 stora schäferhannar, som jag aldrig träffat förr. Man står still. Man känner att om de vill, kan de hur lätt som helst hugga en i stycken på några röda sekunder. Man känner att här är man i deras hem, att man måste visa hänsyn och respekt och inte trampa i klaveret. Efter ett tag, känner man att det här är något annat än hundar. Ögonen är ett rovdjurs och man kan inte få samma känsla av ögonkontakt som med en hund. Däremot är de MYCKET UPPMÄRKSAMMA. Om de ser att någon på långt håll, kanske bara i ögonvrån-försöker ta på sig en vante, så rusar de genast dit för att snappa åt sig vanten. Sen äter de upp den. En handske blev uppäten på detta vis. Jag hade en hellång, styckat, tjock yllekjol på mig och flera gånger var de där och försökte nafsa i kanten. Men när jag sa "Lägg av" ( i mycket bestämd ton) och gick undan - lät de mig vara. De får mat tre gånger i veckan - t ex hela, döda rådjur eller andra stora köttstycken. I början hoppar de mycket upp och pussar i ansikten, nosar igenom alla fickor osv, men efter hand lugnar de ner sig och blir inte så nyfikna. Jag stod ganska mycket stilla i början utan att klappa dem. Sen började jag "gå in mig" bland vargarna, som jag brukar gå in mig bland främmande hundar. Vet inte om det är något medfött eller om jag hittat på det själv, men jag går sakta hit och dit i samma rörelsemönster som djuren har, när de går runt oss. Till slut trodde de visst att jag var en av dem, för flera gånger kom de och körde upp sin hårda nos i ändan på mig, liksom för att kolla vad jag var för konstig typ. Så gjorde dom inte på de andra. Efter kontakt med andra, som känner vargarna, har jag fått veta att de gör så, när man glömt att hälsa på någon av dem! Det var iallfall en mäktig upplevelse att komma vargen så nära, men jag skulle nog inte vilja ha en varg hemma som sällskapsdjur, inte för grannarnas skull iallafall. Men de gillar att ligga på rygg och bli kliade på magen. Jag talade mycket med skötaren och han berättade att han lärde sig mycket varje dag om deras kroppsspråk. Han tittar mycket på hur ledarvargen uppför sig mot de andra och sen tar han efter honom, för att sätta sig i respekt. Fritz, min man - var uppe på ett krön med vargarna - ensam - men fick snabbt ta sig därifrån - kana nerför backen, för när de såg att han var ensam, kom de allihop dit och satte sina stora käftar i ryggen på honom (inte hårt, men ändå). Som tur var - bet de inte. Kanske är det att vi var så många människor på en gång, som gör att de har lite respekt för oss. Ensam skulle jag aldrig gå in (om jag inte fött upp alla själv med nappflaska förstås. DÅ är det en helt annan sak). Dom här vargarna påminde lite om gamla männsikor på ett åldersomshem, när det kommer någon sånggrupp och spelar och sjunger för dem en stund. De blir glada åt ett litet avbrott i vardagen, att det händer något. Vargarna verkade glada att vi kom - och det verkade nästan som dom blev glada när vi gick också! Nog  skulle jag kunna betala 300:- fler gånger för att hälsa på dem någon timme. Nu var det fullbokat ett år framåt. Alla helger. Mitt i veckan går det lättare att få tid. Minst 1000:- får man betala - och 300:- /pers för en timme. DET VAR DET VÄRT. Berit. Det är från 17 nov till 17 mars man kan få komma till vargarna.

Varglänkar på engelska: Wolf-links; in english-thanks to Mitch in Australia.

Nu kostar det 500:-/person